Bibelsvar

Psalm 32:1-5.

I de två första verserna talar konung David som en allmän regel om den frid som kommer den till del som bekänt sin synd och fått förlåtelse.

I verserna 3-5 ger han exempel på detta ur sin egen erfarenhet.

Här är det inte fråga om ett ytligt betraktande av synden utan om en beskrivning om en kamp på liv och död. Får inte David tillbaka den frid han en gång ägt vet han inte om han orkar leva vidare.

Först har vi syndat mot Gud.

Redan innan han begick de fruktansvärda handlingar som resulterade i mord och äktenskapsbrott, handlingar som sannerligen inte är unika för vår tid, redan innan han hade begått dessa handlingar hade han syndat mot Gud. Den kronologin gäller för alla människor i alla tider utan undantag: Först och främst har vi syndat mot Gud, därefter för detta konsekvenser med sig i vårt förhållande till våra medmänniskor. Alltså genom våra synder är gudsförhållandet brutet. När gudsgemenskapen är skadad blir också vårt förhållande till våra medmänniskor skadade. Därför dröjde det inte länge efter första syndafallet förrän första brodermordet var ett faktum. Innan David ställde hettiten Uria i främsta ledet i ett krig för att han skulle dö och därefter tog till sig hans hustru Batseba hade han syndat mot Gud.

Vi har utan undantag syndat mot Gud. Jag och du måste erkänna att det är så. Vi har inte älskat Gud, som är kärlekens Källa, ”Av all din själ, av allt ditt hjärta och av allt ditt förstånd. Ej heller din nästa såsom dig själv.”

Detta hindrar inte att människor kan vara hyggliga emot varandra i största allmänhet. Den sociala sidan kan mycket väl upprätthållas. Men när det uppstår konflikter lyser vårT själviskhet och egocentricitet igenom.

Och utan att möta konflikter går ju ingen genom livet.

Hur löser vi våra konflikter?

Frågan blir då hur löser vi våra konflikter? Det finns lösning. Herren säger till Kain, men också till oss, vi som är samlade här: ”Du bör råda över synden.”

Vad innebär det?

Det innebär att ångra och bekänna sin synd. Först och främst inför Gud. Men också inför de människor vi kan nå och som vi förgått oss mot.

Bekänn din synd.

David kände Guds hand vilande tung över sig. Så länge han inte ville bekänna sin synd, fick han inte Guds frid utan möttes istället av Guds vrede, som är själva den heliga barmhärtighetens reaktion mot syndens förhärdelse. Gud ville inte släppa honom. David skulle om möjligt räddas, även om det skulle ske genom den svåraste nöd. Här ser vi klart att Guds vrede inte kan ställas vid sidan av Guds helighet och barmhärtighet.  Den är en Guds handling i vilken Guds barmhärtighet yttrar sig.

Gud talade direkt till honom genom att ideligen oroa hans samvete.

Gud gjorde mer Han sände sin tjänare, profeten, Natan till David för att tala med David om hans synd.

Efter Davids syndafall finner vi Natan vid konungens hov denna gång för att förkunna Herrens dom. Genom en liknelse som väckte kungens vrede, leddes David till att förkunna domen över sig själv . Men härmed fördes han också in på ångerns och botgöringens väg, som ännu en gång förde honom i ett rätt förhållande till Gud. 2 Sam. 12:1-14, jfr Ps. 51 och 32.

Som kristna som Guds medarbetare får du och jag, fastän olika uppgifter har blivit oss givna, så har vi i grunden ändå samma uppgift, samma ärende, att på olika sätt förmedla det budskap, det Ord som dömer alla människor som syndare. Men som också säger: ”Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita och om de är röda som scharlakan så kan de bli som vit ull.” Jesaja 1:18.

Hur skall det ske?

”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” 1 Joh. 1:9.

Vi har behov av syndernas förlåtelse.

Även de människor som inte vill använda ordet synd i sin vokabulär har behov av syndernas förlåtelse. Det finns hos oss människor ett anonymt rättfärdighetskrav, det som ibland går under namnet vårt ”biologiska samvete”, och som gör sig gällande när något är på tok.

Situationen i vårt land är den att nutidsmänniskorna förlorat fotfästet i religionens värld. Skuldkänslan finns där och oroar och irriterar även om man vill avskriva begreppet synd. ”Du Gud har skapat oss till Dig och oroligt är vårt hjärta i oss till dess att det finner vila i Dig.” Konstaterade Augustinus i sina bekännelser redan omkring 400 efter Kristus och det har alltfort sin giltighet.

Behov av syndaförlåtelse finns även bakom en till synes sorglös attityd. Vi luras lätt att tro att somliga människor inte har några problem som berör skuldkänslor och livsåskådningsfrågor, kanske ligger det särskilt nära till hands att tro att de människor som i sitt yrke har till uppgift att roa andra är lika lyckliga och harmoniska som de ger intryck av att vara.

Ernst Rolf en utav Sveriges största revykungar säger i en dikt så här: ”Man ser oss på scenen och tror så bestämt att livet för oss är blott glädje och skämt, men bakom kulissen bjuds ej sceneri. Där gives verklighet ej komedi. Man pudrar sitt anlet drar narrkåpan på fast gråta man vill skall man skratta ändå.”

”Min frid ger jag er”, säger Jesus. ”Inte ger jag den så som världen ger den.”

Villkoret för att få Jesu frid och förlåtelse: Bekänn din synd.

Vi vet genom Guds Ord att vägen till syndaförlåtelse ligger öppen för varje människa. Ingen har rätt att tränga mellan den enskilda människan och Gud. Konsekvensen av detta betraktelsesätt blir då: Att människan genom bönen i den enskilda kammaren

aren kan närma sig nådens tro och bli viss om sina synders förlåtelse.

Formerna för syndabekännelse kan växla, för somliga kan biktens form vara den lämpliga..

Vad är bikt?

Ordet kommer från gammalhögtyskan. Bikt betyder bekännelse i största allmänhet. Med tiden har detta ord fått en speciell innebörd. När vi kristna talar om begreppet bikt, så menar vi syndabekännelse inför Gud och en medmänniska under tystnadsplikt.

Syndabekännelse inför Gud kan alltså ske utan att någon människa är med. Men det kan också ske inför Gud och en själasörjare. Eller till och med inför Gud och en hel församling. Det väsentliga är inte hur det sker, utan att det sker.

”Så länge jag teg försmäktade min själ över min ständiga klagan..”

Vilken form man än väljer, så undanskjuter det inte frågan om uppgörelse med människor som man förfördelat.

”Bekänn alltså era synder för varandra. Jakobs brev 5:16.

Det är fråga om självrannsakan inför Guds Ord så att vårt samvete upplyses ständigt av Guds eget Ord. David ville till entid inte uppriktigt och ärligt bekänna sin synd, därför fick han heller ingen frid.

Säkert försökte djävulen intala honom frid ändå. Gud är dig nådig. Han vill inte tillräkna fel och brister. Alla människor är ju syndare. Det är omöjligt att tro att man kan vara syndfri. Alla verkligt kristna har ju måst klaga över svagheter, brister och synder.

Men sådant resonemang ger ingen verklig frid. Har vi det sinnelaget att vi inte vill bekänna allt då har vi heller inget löfte om förlåtelse. Men har vi det sinnelaget den viljan att vi vill bekänna all synd som vi är medvetna om ja, då hinner vi inte nämna allt förrän vi har fått förlåtelse för allt,

Jesus talar om liknelsen om den förlorade sonen. Där ser vi att den förlorade sonen hade tänkt ut en syndabekännelse – men sonen hann inte ens säga något lite, förrän Fadern hade förlåtit honom allt. Sonen gick långsamt men Fadern skyndade honom till mötes.

Han som ser till vår vilja och läser våra tankar som en uppslagen bok. Han har bråttom att förlåta en uppriktig och ärlig syndare som vill få förlåtelse.

”Säll är den människa i vilkens ande icke är något svek.”